Eagle Mk.5
| Kategori | Formel 5000 |
|---|---|
| Konstruktör | Örn |
| Efterträdare | Eagle 73A |
| Tekniska specifikationer | |
| Chassi | Stål och aluminium monocoque med lastbärande motor-växellåda |
| Upphängning (fram) | Oberoende bärarm och lutande spiralfjäder/stötdämpare |
| Fjädring (bak) | Oberoende, enkel topplänk, dubbla tornlänkar och spiralfjäder/stötdämpare |
| Längd | 150 tum (3 800 mm) |
| Axelspår |
Fram: 56 tum (1 400 mm) Bak: 56 tum (1 400 mm) |
| Hjulbas | 96,03 tum (2 439 mm) |
| Motor | Mittmotor , längsgående monterad , 4 940 cc (301,5 cu in), Chevrolet , 90° V8 , NA |
| Överföring | Hewland L.G.500 5-växlad manuell |
| Vikt | 1 470 lb (670 kg) |
| Tävlingshistoria | |
| Debut | 1968 |
Eagle Mk.5 var en racerbil med öppen hjul designad och byggd av Eagle för användning i Formel 5000- racing, som teamet använde för att göra sin tävlingsdebut 1968, och tävlade fram till 1972. Eagle Mk.5 drevs av den vanliga 5,0-liters Chevrolet V8-motorn .
Historia
Mk.5 designades ursprungligen av AAR Eagle för Formel A, som hölls i USA. Men Dan Gurney gav designern Tony Southgate i uppdrag att bygga fordonet enligt bestämmelserna i det amerikanska Formel 5000-mästerskapet. Southgate designade ett fordon med en smal monocoque , som också motsvarade de tekniska förhållandena i USAC-mästerskapet vid den tiden. Med endast mindre justeringar och en annan motor kunde bilen även tävla i Indianapolis 500 mils race. Fordonet drevs av en Chevrolet 5-liters V8-motor .
Mk5 blev det dominerande fordonet i det amerikanska Formel 5000-mästerskapet i slutet av 1960-talet. 1968 gick Lou Sell och George Wintersteen in i Mk5 för Eagle. Sell vann fem tävlingar för säsongen och Winterstein två, med endast en tävlingsvinst som inte gick till en Mk.5 när Jerry Hansen vann på Elkhart Lake på en Lola T140 . Lou Sell vann mästerskapet på ett överlägset sätt.
1969 vann Tony Adamowicz fem av de sex första loppen i Mk5, men sedan bröt segersviten. Detta berodde å ena sidan på bristen på vidareutveckling av bilkonceptet och å andra sidan på den framväxande konkurrensen från McLaren M10 och Surtees TS5. Framgångarna under första halvan av mästerskapet räckte för att Adamowicz skulle vinna mästerskapet för Milestone Racing.