Deutsche Golddiskontbank

Deutsche Golddiskontbank (även Golddiskontbank , och förkortat Dego ) var en statlig specialbank som grundades 1924 för att främja tysk exportindustri genom att finansiera import av råvaror. Det likviderades 1945.

Syftet med Deutsche Golddiskontbank

Reichsbanks president Hjalmar Schacht grundade Goldnotenbank, förnamnet på den senare Deutsche Golddiskontbank, den 19 mars 1924 för att dra utländsk valuta till Tyskland genom att ge ut aktier till utländska banker. Golddiskontbanken fick också rätt att ge ut sedlar, men den använde den aldrig. Banken såg sig inte som en valutabank, utan som en rabatt- och kreditbank. Golddiskontbankens primära uppgifter och mål var:

Att hjälpa återstarten av den tyska ekonomin genom att låna ut för att stödja exporthandeln och inköp av råvaror och andra varor; att generera de medel som krävs för att riket ska kunna betala skadestånd enligt Versaillesfördraget ; och att säkerställa stabiliteten i den tyska valutan.

Bankens huvudsakliga uppdrag var att bevilja lån till tyska exportörer. Lånen gjordes tillgängliga till räntor som låg långt under de vanliga räntorna. Dego skaffade nödvändiga medel genom att genomföra återdiskonteringsavtal utomlands och genom att låna ut eget aktiekapital.

Inför dess grundande var det många diskussioner om betalning av skadestånd. Det fanns farhågor för att en guldcentralbank bara skulle vara en skadeståndsbank. Bankens uppdrag att förse sig med guld och utländsk valuta från utlandet väckte bland annat rädslan för att bli beroende av utlandet och därmed ge dem större inflytande i finansiella och ekonomiska frågor.

Etablering och utveckling av Golddiskontbanken

Bankens aktiekapital var 10 miljoner pund, vilket motsvarade 200 miljoner guldmark . Golddiskontbanks aktiekapital emitterades i pund sterling , eftersom pundet var en stark valuta, respekterad i bankvärlden, och att den tyska ekonomin i slutändan var beroende av de brittiska finansmarknaderna. Dessutom gjorde detta det mer attraktivt för utländska banker att investera i Golddiskontbanken. Aktierna emitterades till £10 vardera, uppdelade i två grupper, A och B. Grupp A tecknade hälften av aktiekapitalet. Denna del köptes exklusivt av Reichsbank. De 5 miljoner pund som bestod av aktierna i grupp B köptes av ett bankkonsortium som uteslutande bestod av tyska banker, som erbjöd aktierna hemma och utomlands för offentlig teckning. För att inte tappa majoritetskontrollen förvärvade Reichsbank också en del av B-aktiepaketet. För att få in dessa 5 miljoner pund tog Reichsbank ett långfristigt lån från Bank of England .

I teorin hade banken också rätt att ge ut sedlar för ett totalt belopp av 5 miljoner pund (100 miljoner guldmark), en rättighet som banken aldrig använde sig av. Rätten att ge ut sedlar kunde dras in av Reichsbank och bara några månader efter bankens grundande upphävde Reichsbank Act rätten att ge ut sedlar.

Dego var befriad från alla riks-, statliga och kommunala skatter. Den hävdade oberoende från politiskt inflytande, och dess verksamhet skulle vara föremål för strikt åtskillnad från offentliga finanser. Inga lån fick beviljas till riket, staterna eller kommunerna. Efter insatser från Reichsbanks president Schacht utökades dock Golddiscount Banks verksamhet så att den användes för att förvalta offentliga pengar från våren 1927.

Organisationen av Golddiskontbank bestod av direktionen, förvaltningsrådet och delegationen, alla underställda aktieägarnas årsstämma. Reichsbank stod för dess organisation och administration. Lagkraven var desamma som för de andra tyska centralbankerna. När banken grundades fanns en rädsla för att utländska bankaktieägare skulle kräva representation i förvaltningsrådet eller i bankens administration och därmed indirekt eller direkt påverka den tyska finanspolitiken. Även om detta faktiskt var tänkt i början av de allierade makterna, som bara såg Golddiskontbank som en tillfällig lösning i väntan på att en valutabank skapades, så blev det inte så. Alla befattningar och befattningar i förvaltningen samt i förvaltningsrådet tillsattes av anställda i Reichsbank.

Golddiskontbank fick den extra uppgiften att valutastabilisera. År 1926 köpte Golddiskontbank till exempel Pfandbriefe på medellång sikt (3-5 år) av Rentenbankkreditanstalt till en mycket låg ränta. Det huvudsakliga verksamhetsområdet var dock fortfarande kreditgivning till tyska exportörer av industriprodukter. Medlen för detta genererades av Golddiskontbank genom ingående av återdiskonteringsavtal. Från slutet av det året utfärdade Golddiskontbank också så kallade sola-växlar för att avlasta den trånga kortsiktiga penningmarknaden. I lagen den 1 december 1930 ombildades Golddiskontbanken.

Bankkrisen i juli 1931 ökade kreditefterfrågan. Oproportionerligt många lån togs in från utlandet, vilket skapade en förtroendekris i den inhemska finansvärlden, vilket ledde till kreditbrist, vilket i sin tur ledde till en ökad efterfrågan på lågräntelån från Golddiskontbank. Dess årsredovisning talar om en "kris utan motstycke". För att Golddiskontbank skulle kunna tillskjuta mer kapital för denna uppgift emitterades aktier i Group C, vilket ökade aktiekapitalet med 200 miljoner Reichsmark och som helt köptes upp av Reichsbank. Dessa pengar användes för att rehabilitera banker i svårigheter. Golddiskontbank drog på standby-lån, t.ex. ett lån på 50 miljoner dollar från International Acceptance Bank (New York), som sedan gjordes tillgängligt för Reichsbank via Golddiskontbank.

Under detta krisår slöts ett standstill-avtal med utländska banker med deltagande av Golddiskontbank. De avtalsenliga parterna på den tyska sidan var Reichsbank och en stilleståndskommitté för den tyska ekonomin. Avtalet garanterade att utländska banker inte skulle ta in tyska bankers lån. Golddiskontbank garanterade en del av lånen, som i sin tur täcktes av garantier från den tyska staten. Standstill-avtalet kompletterades med ytterligare ett kreditavtal 1932 och förnyades årligen fram till 1954.

Golddiskontbanken under de nazistiska åren, 1933-1945

Efter att nationalsocialisterna tog makten spelade Golddiskontbank också en roll i vapenfinansieringen. Mefo-börserna som skapats speciellt för detta ändamål finansierades inte direkt på penningmarknaden, utan placerades indirekt i form av block- och solabörser av Golddiskontbank.

Dego blev också associerad med att implementera de valutaregler som nazisterna införde på judiska flyktingar. Judar som hade för avsikt att emigrera var tvungna att överföra sina värdepappersinnehav till den preussiska statsbanken, antingen direkt eller via sin egen bank. Dessa banker överförde i sin tur värdepapperen till ett spärrat depåkonto till förmån för den preussiska statsbanken. Emigranterna förlorade alla rättigheter till värdepapperen när de väl hade överförts till det särskilda depåkontot "Reich Ministry of Economics - Export Promotion Fund - Capital Transfer" vid Preussian State Bank. Den preussiska statsbanken, som fungerade som förvaltare av rikets ekonomiministerium, sålde värdepapperen och överförde intäkterna till ett konto hos Golddiskontbank till förmån för rikets ekonomiministerium. Golddiskontbank, som arbetade på uppdrag av rikets ekonomiministerium, minskade den utländska valutan som togs upp från försäljningen med en rabatt specificerad av rikets ekonomiministerium. Medlen reducerade med detta belopp överfördes sedan i utländsk valuta till emigrantens personliga bank.

Golddiskontbank var också inblandad i transaktioner rörande kontanter och andra varor från judiska emigranter. Till exempel, om kontantbelopp skulle överföras, var den judiska emigrantens bank tvungen att överföra beloppen till Golddiskontbank, som sedan krediterade dem på ett konto hos rikets ekonomiministerium. Golddiskontbanken bytte sedan i sin tur kontanterna till utländsk valuta till en avsevärd rabatt på marknadspriserna.

Lösörer och andra tillgångar fick endast föras utomlands med tillstånd av ansvarigt valutakontor. Bemyndigandet beviljades endast om en så kallad Dego-avgift betalades till riksekonomiministeriet, som för detta ändamål hade ett konto hos Golddiskontbank.

Under kriget fortsatte Golddiskontbank att handla med sola och den tog också alltmer över prissäkringstransaktioner. För detta ändamål beviljade Golddiskontbank lån för att säkra fordringar som sannolikt inte skulle betalas på grund av kriget.

Likvidation

Både Deutsche Reichsbank och Deutsche Golddiskontbank lades ner 1945 och deras funktioner överfördes till efterträdande institutioner. Lagförslaget om Deutsche Reichsbanks och Deutsche Golddiskontbanks likvidation föreskrev upplösningen av institutionerna och ersättning till aktieägarna under valutareformen 1948. Dego, som varit vilande sedan 1945, upplöstes den 1 oktober 1961. De privata aktieägarna som kompenserades var till största delen utländska institutionella aktieägare som innehade 1/7 av aktierna. Deadline för likvidation gick ut den 30:e. september 1969. Aktierna blev Bundesbanks egendom; Oberfinanzdirektion Berlin utsågs att förvalta den tidigare Golddiskontbanks återstående konton.

Personal

Rudolf Löb, ledamot av förvaltningsrådet och arbetsutskottet i förvaltningsrådet från 1924. Georg von Simson, ledamot av förvaltningsrådet och arbetsutskottet i förvaltningsrådet från 1924. Hermann Kissler, ledamot av förvaltningsrådet från 1924. Hermann Junne , VD 1939 till 1945.

Annan litteratur

Haus, Rudolf: Die Deutsche Golddiskontbank. [Deutsche Golddiskontbank]. Köln 1959.
Whale, Philip Barrett: Joint Stock Banking i Tyskland. En studie av de tyska kreditbankerna före och efter kriget. (1930 upplagan nytryck) London 1968 ([online]).
Gabler Bank Dictionary: Handwörterbuch für das Banken- und Sparkassenwesen mit Bankenverzeichnis. [Handbok för banker och sparbanker med bankkatalog.] (9:e upplagan) Wiesbaden 1983.
Handbuch der deutschen Aktiengesellschaften . [Handbok för tyska aktiebolag]. 48:e året (1943). Volym 4. Verlag Hoppenstedt.