Concertina modell
Concertinamodellen , ibland kallad concertinaregeln eller "concertinametoden", är en internationell handelsliberaliseringsstrategi , som består i att ta bort de högsta tullarna först. Amiti (2004, s. 3) spårar denna "idé tillbaka till Meade (1955, Handel och välfärd) som drog slutsatsen att välfärdsvinsterna kommer att bli större om tullarna på de varor med de högsta tullarna sänks först. Detta resultat formaliserades av en antal författare, inklusive Bertrand och Vanek (1971) och Falvey (1988) för en liten, öppen, perfekt konkurrenskraftig ekonomi."
Concertinametoden består av en bitvis strategi för handelsreformer, dock med en tydlig kvantitativ prioritering. Concertinamodellen lyfts också kort fram i Dani Rodriks bok One Economics, Many Recipes och Max Cordens lärobok Trade Policy and Economic Welfare . Haussmann, Rodrik och Velasco (HRV)(Growth Diagnostics, 2004) hänvisar till concertinametoden som en enkel handel och mer specifikt tullreform, näst bästa strategi. Concertinametoden är en allmän tumregel, som består i att först ta bort de högsta tullarna, och så vidare, tills idealt sett alla tariffer elimineras.
"HRV" se 5 möjliga reformstrategier: 1. Grossistreform ("augmented Washington Consensus": få priser och institutioner rätt) 2. Gör så mycket och så gott du kan (opportunistiskt tillvägagångssätt, t.ex. plocka låga "hängande frukter", etc. .) 3. Sofistikerad näst-bäst reform (många avvägningar) 4. Inrikta sig på de största snedvridningarna ("concertina-regeln") 5. Fokusera på de mest bindande begränsningarna.
Att rikta in de största snedvridningarna först i den övergripande ekonomiska reformagendan är inte särskilt praktiskt eftersom många viktiga snedvridningar (t.ex. med avseende på institutioner) inte lätt kan kvantifieras, varför en djupare kvalitativ analys behövs. Att fokusera på de bindande begränsningarna ses av dessa "HRV" som den bästa praktiska reformagendan. Den är överlägsen "concertinaregeln" och även den så kallade "augmented Washington Consensus" som är en omöjligt bred och ambitiös reformagenda som är otillräckligt differentierad efter behoven i olika länder. Concertinas policystrategi kan ses som en enkel tumregel för ett lätt kvantifierbart problem. Att reformera innebär planering. Planering har dock tydliga gränser på grund av gränser för rationalitet ("limited rationality" se Simon (1957) och Lindblom (1979)). HRV-metoden är återigen ett tillvägagångssätt som bygger på rationalitet. Mänskliga interaktioner trotsar ofta en tydlig rationalitet eller rationalitetsförändringar med avseende på antalet inblandade folk eller intressegrupper (se Olson, Mancur's Logic of Collective Action).
Vidare läsning
Amiti, M, (2004) Är enhetliga tariffer optimala? IMF Working Paper WP/04/72, [online] Tillgängligt från: http://www.imf.org/external/pubs/ft/wp/2004/wp0472.pdf [tillgänglig 19 augusti 2011]
Bertrand, Trent J., och Jaroslav Vanek, (1971) "The Theory of Tariffers, Taxes and Subsidies: Some Aspects of the Second Best," American Economic Review, Vol. 61 (oktober), s. 925–31.
Lindblom E. Charles (1979) Fortfarande rörande, inte ännu genom, Public Administration Review
Meade, JE, (1955) Theory of International Economic Policy. Volym ett. The Balance of Payments, London: Oxford University Press.
Hausmann, R., Rodrik D. och Velasco A., (2008) "Growth Diagnostics," i J. Stiglitz och N. Serra, red., The Washington Consensus Reconsidered: Towards a New Global Governance, Oxford University Press, New York, (papper redan tillgängligt 2004)
Olson, M. (1965) The Logic of Collective Action: Public Goods and the Theory of Groups, Harvard University Press, Simon H. (1957) Models of Man. Socialt och rationellt. New York: John Wiley & Sons.
Rodrik, Dani (2007). En ekonomi, många recept . Princeton, New Jersey: Princeton University Press. s. 58 –60. ISBN 978-0-691-14117-6 .
Neary, J. Peter (2002). "Fallgropar i teorin om internationell handelspolitik: Konsertinareformer av tullar och subventioner till högteknologiska industrier" ( PDF) . Scandinavian Journal of Economics . The Scandinavian Journal of Economics. 100 : 187–206. doi : 10.1111/1467-9442.00097 .