Agra gharana

Inspelning av Zohrabai (1910).

Agra gharana är en tradition av hindustansk klassisk vokalmusik som härstammar från Nauhar Bani. Hittills har Nauhar Bani spårats tillbaka till omkring 1300 AD, under kejsar Allauddin Khiljis regeringstid av Delhi .

Den första kända musikern i denna tradition är Nayak Gopal. Stilen som då var rådande i Gharana var " Dhrupad - Dhamar ". Ghagghe Khudabuksh (1790–1880 AD) introducerade "Khayal"-stilen av Gwalior Gharana i Agra gharana som Khudabaksh lärde sig av Natthan Paribaksh från Gwalior.

Pedagogisk genealogi

Följande kartor är baserade på inspelade konton av Vilayat Hussain Khan och Yunus Hussain Khan.

Förfäders härstamning


Gauharbani Guru Parampara
NayakGopal

Swami Haridas

Nauharbani Guru Parampara

Kirana Gharana Parampara

Miyan Tansen

Lohang Das

Alakh Das

Khalak Das

Malukh Das
Dotter
Sujan Singh

Bichitra Khan

Kirurgiska Khan

Qader Shah (Jogi Bacche)
Dotter
Hyder Shah
Wazir Khan

Dayam Khan ("Saras-rang")

Hasan och Saiyad Khan

Gwalior Gharana Guru Parampara

Qayam Khan ("Sham-rang")

Faiz Mohammed Khan (Barodewale)

Nathan Peer Baksh

Rangile Gharana Parampara

Junggu Khan

Soosa Khan

Gulab Khan
Ghagge KhudaBaksh Ramzan Khan ("Rangile")

Sher Khan

Mohammed Khan

Ghulam Haider "Kallan" Khan

Ghulam Abbas Khan

Mohammed Ali Khan

Nisar Hussain "Natthan" Khan
Hydroi Begum TassaduqHussain Khan Qadri Begum Abbasi Begum SafdarHussain Khan

Faiyaz Hussain Khan

Utmärkande egenskaper

Gayaki (sångstil) i Agra Gharana är en blandning av khayal gayaki och dhrupad-dhamar. Under träning går både khayal- och dhrupadkomponenterna hand i hand och lärs inte ut på ett isolerat sätt. Detta är uppenbart från metoden att sjunga toner av Agra Gharana som kräver att projiceringen av rösten är mer kraftfull och omfångsrik än vad som vanligtvis förekommer i khayal gayaki, såväl som att uttala toner öppna och nakna (utan grace toner).

De flesta khayal-framträdanden av artister från Agra gharana börjar med nom-tom alaap, en tradition unik för Agra gharana. Olika aspekter av en raga visas med hjälp av bandish medan ragan utarbetas med vistaar .

Gharana antar en sorts röstproduktion som förlitar sig på en plattare version av vokalljudet "a", vilket gör dess musik behaglig för rytmiska variationer och är bäst lämpad för en djup maskulin röst. Tonvikten läggs på djärv, full hals och robust röstproduktion, och sång i det lägre registret (mandra) gynnas. För att hålla samklang med dess dhrupadiska ursprung använder sångarna breda och kraftfulla ornament ( gamaks ), omfattande glidningar ( meends ) och resonansartikulationer av toner. Precis som med Gwalior gharana, betonar Agra-sångarna vikten av bandish och dess metodiska framställning. Sångare som följer Faiyaz Khans stil tar till den dhrupadiska nom-tom alaap innan de sjunger bandishen. Sångarna i denna gharana är också stora mästare över layakari eller den rytmiska komponenten. Faktum är att layakari är grunden på vilken sångarna bygger bandishens byggnad. Agra-sångarnas tihais är efterlängtade, liksom deras fiffiga sätt att komma fram till samma, genom att bygga upp förväntan hos lyssnaren.

Detta är den enda Gharana som fortfarande har fortsatt att sjunga Dhrupad-Dhamar tillsammans med Nom-Tom Alap, Khayal , Thumri , Tappa , Tarana , Hori ,

Några framstående exponenter

Bibliografi

  •   Bonnie C. Wade (1984). "Agra gharana" . Khyāl: Kreativitet inom norra Indiens klassiska musiktradition . CUP Arkiv. s. 101–129. ISBN 978-0-521-25659-9 .
  •   Babanrao Haldankar ; Padmaja Punde (2001). Estetik av Agra och Jaipur traditioner . Populära Prakashan. ISBN 978-81-7154-685-5 .
  •   Tapasi Ghosh (2008). Pran Piya Ustad Vilayat Hussain Khan: Hans liv och bidrag till musikens värld . Atlantic Publishers & Dist. ISBN 978-81-269-0855-4 .

externa länkar