Ömsesidig ram
En ömsesidig ram är en klass av självbärande strukturer gjorda av tre eller flera balkar och som inte kräver något mittstöd för att skapa tak, broar eller liknande strukturer.
Konstruktion
Ömsesidiga tak tenderar att vara konstruerade på ett av två sätt. Om de byggs med dimensionerat virke är varje takbjälk vanligtvis sammanfogad till den föregående. Vanligare är dessa tak konstruerade med stolpar av rund trä där varje takbjälkar läggs på den föregående. I båda dessa tillvägagångssätt monteras taket genom att installera ett tillfälligt centralt stöd som håller den första takbjälken på rätt höjd. Den första takbjälken monteras mellan väggen och det tillfälliga mittstödet och sedan läggs ytterligare takbjälkar som var och en vilar på den sista. Den sista takbjälken passar ovanpå den föregående takbjälken och under den allra första. Spärren knyts sedan innan det tillfälliga stödet tas bort. Strukturen är mest effektiv vid lägre stigningar där det finns minimal spridningskraft som utövas vid ringbalken som mest överförs direkt nedåt. Såvida inte några extra element läggs till för att skapa redundans är strukturen bara lika stark som det svagaste elementet eftersom fel på ett enskilt element kan leda till att hela strukturen går sönder.
Historia
Den ömsesidiga ramen, även känd som ett mandalatak , har använts sedan 1100-talet i kinesisk och japansk arkitektur även om få eller inga spår av dessa gamla metoder finns kvar. På senare tid användes de av arkitekterna Kazuhiro Ishii (det spinnande huset) och Yasufumi Kijima, och ingenjören Yoishi Kan (Kijima stenhuggarmuseum).
Villard de Honnecourt producerade skisser som visar liknande design på 1200-talet och liknande strukturer användes också i Lincoln Cathedrals kapitelhus . Josep Maria Jujol använde denna struktur i både Casa Bofarull och Casa Negre.
Galleri
externa länkar
- Design framåt
- Gröna byggnadselement
- Reciprocal Frame Architecture av Olga Popovic Larsen
- Mångfalden av ömsesidiga rammorfologier (RF) som utvecklats för en monteringsbyggnad med medelstora spann: En fallstudie